Våga göra fel

Du gör dina första steg på restauranggolvet. Du är skakig och osäker för vad som kommer, du känner att ditt kontrollbehov inte riktigt har tillgodosätts men du har ändå god kunskap om dina drycker. Du greppar brickan och något osäkert placerar du handen under för att hitta balansen. Nu kommer nästa prov, placera åtta stycken fulla ölglas som ska ut till ett bord efter en halvtrång passage. Din kolega säger att dem måste gå nu. Du försöker släppa ena handen från brickan för att se någorlunda elegant ut i paniken. Det går åt helvete, du hinner knappt runt barhörnet innan det är nästan fyra liter öl på golvet och fullt av glassplitter. Du vill bara försvinna. Men det är bara lunka tillbaka, se din kollega gå försiktigt över glaskrosset och den sjö av öl du skapat. Du får istället gå och hämta en massa papper och ta hand om de du ställt till med. Ångern får dig att känna uppgivelse för dagen. Kommer du ens försöka igen?
 
Du står på i den röda backen för första gången i fjällen och flyger fram och korsar mellan pensionärer och söndagsåkare. Plötsligt svänger en dam in i din väg och du träffar hennes skidspetsar och far runt. Hon är oskadd men du rullar tiotalsmeter med flertalet volter och jackan full med snö. Men du har benen i behåll. Du vägrar åka ner. Så du går omvägen ner för backen för att undvika den ångest som du känner för det som just hänt och lätt skakig både av kylan och chocken. Kommer du försöka igen?
 
 
Dessa två historier handlar om två scenarior i mitt liv som har upprepats flera gånger. Den första kommer från mina första stapplande steg på restauranggolvet där jag slog ut en hel bricka öl. Den andra kommer från en av mina första skidresor till Idre. Det är få brickor som gått så åt helvete sen dess men de har varit ett antal krossade glas på vägen. Jag lärde mig mycket av den tappade brickan, du får en respekt för de du gör. Men jag lär mig efter hand att hantera den nervositeten med brickan och idag så behöver jag inte tänka på det utan det sitter i muskelminnet i stort sätt. Jag vågar tappa glasen, alltså tänker jag inte lika mycket på det och blir inte nervös.
 
 
 
 Fotograf: Mikael Göransson
 
Det svaga är inte att tappa ut en bricka öl, utan om man ger upp. Här skiljer vi oss, ger man upp så kommer man aldrig tillbaka. Biter man ihop och försöker igen så vinner man. Det gäller att våga tappa glas för att jobba snabbt, snyggt och elegant men med mitt nya självförtroende får jag kontroll som gör att jag inte tappar glasen. Inte lika ofta i alla fall. Samma sak i skidbacken, jag vågar ramla alltså är jag inte rädd för att göra det och därför kommer jag kunna hantera backen bättre och kunna åka fortare, snyggare och säkrare.