Autotunade viner på box

 
 
Frågan är om allt är som bäst när det är tillrättalagt under ett syntetiskt täcke?
Eller kan något bli för perfekt så det blir tråkigt, känns tillfixat och blir nästintill helt karaktärslöst?
 
Det kallades en gång i tiden för Cher-effekten har jag läst mig till då hennes annars så charmiga lätt skrovliga röst fick ett syntetiskt täcke över sig. Jag tänker mig dock tacksamt för att de inte gjort så på andra stora artister som Barry White och Bonnie Tyler som ha sina skrovliga röster som signum. 
 
Att göra en jämförelse med vinvärlden blir väldigt tydlig då det finns viner likt musik där allt blir tillrättalagt i ett mjukt syntetisk täcke för att eventuellt dölja vissa skrovliga kanter. Upplevelsen blir mjuk och behaglig men fruktansvärt ointressant.
 
Allt för att inget ska sticka ut men snart får väl även Ulf Lundell ett syntettäcke på sig då nästa generation kanske inte uppskattar det komplexa och intressanta som finns i de jordnära tonerna. 
 
Istället så dricker jag gladerligen stallig bordeaux, skitigt komplex blaufränkisch, rökig riesling och rustik pommard m.m. Komponerar detta med att lyssna på Bob Dylan, Johnny Cash, Grymlings och The Hooters.