Patjanga Provar

Balans. Livet handlar om balans för hållbarhet. Det är något jag fått lära mig den hårda vägen. När man är längst ut på vågskaftet är man inte redo när det slår över. Just detta hände mig och vad gjorde jag åt det? Jo jag försökte prestera ännu mer för att ta mig tillbaka men jag tog mig bara längre ut innan jag insåg att det var försent. 

 

Att vara högpresterande har jag alltid sett som en del av livet, att visa vad man kan och bryta gränser. I skolan var jag den som alltid presterade på både teoretiska ämnen och praktiska ämnen inklusive idrotten. Att försöka vara bäst på allt placerar en ganska snart i pluggis-facket och jag trivdes där genom hela skoltiden. 

 

När skoltiden var över och arbetslivet tog vid greppade jag tag i nya prestationsvägar, jag var långt ifrån bäst men jag ville bli bra med de verktyg och kolegor jag hade ikring mig. Jag tog åt mig av allt, var med överallt och ville framåt men vågade inte misslyckas. Så några scenframträdande var de inte tal om på länge vilken senare skulle ändras. 

 

Att vara mitt i sommelier och restaurangbranschen var fantastiskt kul. Jag lärde mig varje dag och växte i min roll konstant. Jag accepterade min plats och ville hela tiden motsvara de kraven som ställdes innifrån och utifrån. Förslag om tävlande kom snart in i bilden och jag upplevde att jag hade mycket att ge så jag hoppade på tåget. 

 

Tävlandet blev för mig ett sätt att jag kan bevisa för mig själv att jag kan det jag vill kunna och på så sätt bekräfta mig själv med framgång. I början gick det för bra vilket var som att få MVG första dagen i skolan. Jag kom på delad andra plats och sökte konstant bekräftelse utifrån på att detta dög. Att jag var duktig på det jag gjorde. Det svalnade ganska fort men jag ville upp på hästen igen men ramlade ganska snart av och högmodet gjorde mig onervös och okoncentrerad vilket syntes i det årets tävlingar....

 

Att möta motgångar gör en ödmjuk inför det man står inför. Jag lugnade mig men gav inte upp. Jag kunde nu inte bekräfta mig genom tävlingsframgångar utan la 110 på jobbbet för att utvecklas där och sa ja till varenda pass. 

 

Nytt år kom och nya förberedelser för nya tävlingar. Jag läste mycket inspriationsböcker om vikten av förberedelse och att tur var något man förtjänade och inte fick gratis. Jag skulle göra det roligt att tävla utan motkrav mot mig själv även att drömmen om framgång såklart fanns. Men genom att inte som tidigare år och krävt framgång av mig själv så blev jag mer närvarande. Vilket gav resultat inte bara en gång utan tre gånger detta år. Med två andra platsen i SM och NM samt första plats i Moët Sommelier competition så fick jag kvitto på allt slit och studier. 

 

Men vad hände nu? Nu hade jag på snabb tid fått yrkes och tävlingsmässiga framgångar men mådde jag bra för det. Nöjd ska man aldrig vara men stoltheten även den uteblev och grubblet tog vid. För nu hände något som jag inte varit berädd på. Nämligen att kroppen skulle börja säga ifrån. 

 

Det började smyga sig på som skakningar och känslan av att jag blev strypt. Som det satt en konstant järnring runt halsen som drogs åt när stressen kom på mig. Stressen var inte bara utifrån utan nu efter mina framgångar la jag ännu högre krav på mig själv att prestera varje dag, dygnet runt för jag borde väl det? 

 

Det började nu gå över styr. Jag ringde vårdcentralen för jag trodde jag fått något kroniskt illamående som inte gav med sig. Jag såg inte grunden till tecknen jag fick på löpande band. Allt bler ver intensivt och påtagligt när attackerna kom mer och mer frekvent. Även utanför jobbet och stressade situationer. Ett tag kunde jag inte gå till frisören eller gå till busshållsplatsen utan att det kändes som jag blev strypt och kroppen skrek NEJ! 

 

Vad hade nu hänt? Jag visste inte men ville ha en snabb lösning och fick tillgång till psykolog som sa åt mig att du måste ha balans! Jag förstod inte först men han sa att jag bara grävde ur min skål av energi men fyllde inte på. Jag hade försakat alla mina intressen, lagt förhållandebiten på hyllan för att jag trodde att efter prestationerna skulle allt naivt nog lösa sig men de hade de inte gjort. Jag såg karriären som lösning på problem och rasade den så rasade allt. 

 

Jag tog hans ord till mig och började sakta jobba på mig själv men vad hände? Jag kom sakta tillbaka till jobbet men drabbades av konstant ångest över mina plötsligt medvetna gränser i min prestation. Sakta men säkert glömdes tanken om balans bort även om jag nu börjat få större del socialt umgänge utanför yrket. 

 

Nu kom det en ny tävling som jag från början sagt till mig själv att jag inte skulle ställa upp i förens jag hade balans i livet. Men jag tvingade mig själv tillbaka in i tävlandet för det förväntades ansåg jag på mig att jag skulle ställa upp och lyckas på grund av (jag såg det inte som tack vare) mina framgångar året innan. Jag var hyfsat förberedd men huvudet skrek prestera och ringen runt halsen var påtagligare än aldrig förr. 

 

I momenten av tävlingen fann jag min trygghet men så fort jag kommit ur rummet så drogs ringen åt mer och mer. Jag fick en fruktansvärd prestationsångest och kräkningar kom som ett brev på posten. Jag knäppte upp ännu en knapp vid halsen för att kunna andas. 

 

På något sätt hade nu prestationerna räckt till en finalplats. Så det var inte över ännu som jag ärligt hoppats på. jag var nästintill tömd på energi. Jag stod nu bakom scenen, micken på och hörde mitt namn ropas upp. Det fanns nu ingen väg till trygghet och hjärtats slag spann iväg. Kräkreflexen löste ut, jag fick tunnelseende och trodde jag skulle dö. Jag visade mot en tävlingsledare att det är kört nu, jag klarar inte det här. Men fick uppmande gester tillbaka. Jag sa nu tyst till mig själv att vad är det värsta som kan hända? 

 

Jag tänkte då att i värsta fall så kommer jag helt av mig och kan förklara mitt misslyckande på utbrändhet. Jag tar ett par djupa andetag och faktiskt en läkerol för att leda bort smaken av magsyra. Jag kliver upp på scenen, skämtar lätt och får ett skratt som bekräftelse och tänker "nu provar vi och ser"...

 

Jag minns inte idag momenten, jag minns inte hur eller vad jag sa. Jag har några glimtar i minnet under resans gång, Jag står nu på scenen igen och nu ska vinnaren redogöras. Jag har nu inga krav på mig själv för jag klarade det. Jag körde över mig själv för att kunna prestera. Det gick den gången bra. För bra och jag vann men förlorade mot mig själv. Priset för vinsten var aldrig värt det i jakten på bekräftelse på prestationen. Men nu skulle väl ändå allt lösa sig? Jag hade ju nyss blivit bäst i Sverige?