Psykisk ohälsa i och utanför restaurangbranschen
Har nu sett dokumentären True om Avicii om hans liv, karriär, uppgång och fall. Det är just det sista som är så missvisande tycker jag för vadå fall?
Han spelas konstans på topplistorna världen över men valde att kliva ner från scenen. I dokumentären beskriver Tim väldigt öppet hur han känner och dokumentären blir inte bara en dokumentär om en musikskapares hårda vardag utan även om psykisk ohälsa och synen på psykisk ohälsa.
Dokumentären visar på hur egoistiska människor kan vara genom att pressa en annan människa på grund av egenintresse till bristningsgränsen och inte acceptera när huvudpersonen säger stopp. Det är just det som gör Tim så stark som person att han vågade att kliva av scenen och ställa in spelningarna han inte kände att han klarade av på grund av sin hälsa istället för att köra på än mer över den raserade väggen och krascha totalt....
Hans historia känner flera av oss igen oss i att i början gör vi det för vi tycker det är kul och det går bra länge men sedan kommer andras intressen i ens personliga resultat in och vill ha sin del av kakan. Till slut försvinner det som var grunden till att man började nämligen lusten och kärleken till sin passion som blev inkomstkälla. Då blir arbetsdagarna mer en plåga och tärande än givande och roliga och till slut när man tömt alla batterier så når man en punkt där allt stannar oavsätt hur mycket man än gasar kommer man ingenstans. Väggen är förbi och man famlar i mörker men upptäcker det inte förens det är för sent.
I texten kan det tolkas som att jag inte är för att ha framgångar men det har inte med det att göra utan hur man tacklar framgångar och lär sig säga nej och inta falla för grupp eller auktoritetstryck och bara köra på för mitt i allt tappar man bort sin egen vilja. Vem har man sedan att tacka när man ligger där i fosterställning och tycker världen är läskig, den världen man en gång verkade i och nådde stora framgångar i?
Vi lever flera efter "smid meden järnet är varmt" men flera använder inte verktygen och bearbetar järnet utan tar i med händerna till det inte finns mycket kvar och resultat kan ha nått men till extrema uppoffringar som kräver år av rehabilitering.
"Jag sa att jag fanns här men han svarade inte" en dåres försvarstal för att frånta sig själv vad man kan göra för en annan människa. Alla som har insyn i pyskisk ohälsa vet hur viktigt det där samtalet om att visa att man bryr sig är, inte samtalet om att rycka upp sig för det utmålar än mer personen till en svag individ som inte är som "oss andra" vilket är helt fel!
En människa med ångest lider inte av något livslångt obotligt utan en temporär sjukdom som kan och kommer att botas om rätt verktyg sätts in från läkare, familj och vänner.
När personen i fråga sedan inte orkar visa vänner bekanta och familj att denne inte mår bra utan lägger fokus på att återskapa en karriär så är det än viktigare för vännerna och dem ikring att inte tjata om försörjning och pengar för pengar löser inte problematiken. Fokuset bör ligga på personens verkliga mående, inte hur många jobbförfrågningar som skickas för det är den enskilda personens sak att reda i och lita på vad som sägs och väldigt få får jobb från en dag till en annan. För en person med pyskisk ohälsa ska det inte heller ske snabbt utan ju längre sjuk man varit ju längre startstrecka behöver man. Allt för att inte krascha igen men detta kräver tålamod och förståelse utifrån bland vänner och kollegor för att man är inte "körd" som arbetverksam person bara för man drabbats av utbrändhet eller psykisk ohälsa någon gång i livet.
Ta hand om varandra och förminska inte era medmänniskor som svaga för de gått in i väggen eller drabbats av deppression! För de kämpar på som alla andra men tog en eller flera gånger ut sig alldeles för mycket så att huvudet tog stryk likt en fotbollspelare bröt benet och samtidigt slet av korsbandet. Det tar tid att läka men man kommer tillbaka med rätt hjälp och förståelse.
Vila i frid Tim Bergling