När en axel ur led vänder livet ur led

Klockan är strax efter midnatt söndagen den 14:e augusti 2016... Efter diverse akrobatiska moves ramlar jag ur sängen. Jag känner ingenting och undrar varför min sambo stirrar oroligt på mig. Hon ber mig sätta mig upp och jag undrar varför och får till svar, din axel... Min högra axel hade då gått ur led  med 90 grader och pekade nu rakt fram. Av nyfikenhet försökte jag röra på axeln i hopp om att den skulle gå tillbaka men känner en strålande smärta av trycket när muskler, leder och nerver hamnar i kläm. Vi ringer efter ambulans för det gör så förbannat ont och det är inget vi tror vi kan lösa själva. Jag tar på mig en morgonrock och jag och min sambo går ner för att möta ambulansen som kör oss till akuten. 
 
På akuten möts vi av fantastiska sköterskor och läkare som tar hand om mig, ger mig morfin för jag ska utstå den intensiva smärtan från axeln. Dem röntgar axeln för att se eventuella skelettskador innan de ska vrida axeln till rätta. Inga skelettskador kan ses mer en intryckning i bakre delen av axeln som alltid uppstår vid urvridningar framåt. Jag får mer smärtstillande och de vrider nu tillbaka axeln vilket var för min del smärtfritt och jag var lycklig av att igen ha axeln på rätt plats. Jag fick tid om kontrollröntgen dagen efter för att se så inget gick sönder under tillbakavridningen samt samtal med ortopedläkare. Under natten när morfinet går ur kroppen tilltar smärtan och det är inte roligt längre och jag påtalar det för min ortopedläkare som ger mig smärtstillande och jag ska därefter om jag behöver mer tabletter uppsöka vårdcentral samt för fysisk rehab hos sjukgymnast....
 
Tabletterna som jag fick var harmlösa Alvedon och Diclofenac (samma ämne som i Voltaren) som inte ens tog udden av smärtan. Men det var inte bara det för det kändes redan nu som något var fel. Men vad visste jag? Jag hade aldrig dragit axeln ur led eller behövt starka värktabletter mot något förut.... Så nu började jakten på orsaken till all värk.
 
Jag uppsökte vårdcentralen, blev sjukskriven tre veckor och fick nu Tradolan som numer är narkotikaklassat smärtstillande medel i samma familj som morfin utskrivet. Dessa tabletter hjälpte inledningsvis men jag blev yrslig, fick dålig balans och konstiga drömmar så efter flera läkarbesök fick jag byta till Citodon. Som omvandlas till morfin i kroppen. Dessa tabletter hjälpte inte mig, förutom de att jag fortfarande hade ont så fick jag mardrömmar och såg spöken och kände mig allmänt drogad så det var bara att gå tillbaka till vårdcentralen... Nu fick jag komma till en fantastisk läkare som skulle följa mig och hjälpa mig vidare. Jag fick nu oxynorm även kallat hillbilly-heroin men som för mig fungerade och jag kunde i alla fall sova efter att dem tog udden av smärtna. När första asken oxynorm var slut så är vi framme i september så de första tre veckorna som till en början förlängdes med veckor började nu förlängas med månader för min smärta. På vårdcentralen sa dem till mig att vanligen går det över efter tre månader och annars får man remiss till ortopeden trotts att det redan nu stulit drygt en månad av mitt arbetsverksamma liv och karriär.... Det var nu inget roligt längre för det som till en början jag trott var tillfällig smärta var nu mer koniskt och både fysiskt och socialt handikappande samtidigt som mitt huvud började ta stryk av morfinet. 
 
Efter tre månader kom remissen till ortopeden och jag tänkte att nu äntligen får jag hjälp och det löser sig med eller utan operation. Jag kommer till sjukhuset och in till ortopeden som tittar skeptiskt på mig, mumlar lite frågor och jag svarar vad jag jobbar med och att skadan hindrar mig från att jobba. Han känner på axeln, konstaterar att det är "löst" och överrörligt men framförallt gör ont. jag får remiss till ultraljud... Jag väntar en månad och får mitt ultraljud som redan under undersökningen konstateras att det inte visar någonting. Nu kände jag mig desperat och ledsen för jag hade fortfarande så ont utan svar på vad de berodde på. Det var bara inte jag som sökte svar på vad det var utan nu kändes det även som hela min omgivning började tappa tron på att det var något mer än en stukad axel. Vanliga kommentarer var exempelvis "idrottare kommer ju tillbaka på ett par veckor, varför kan inte du jobba?" men jag hade inga svar för dem jag trodde skulle bidra med svar mötte mig med samma nonchalans...
 
Vi är nu inne i december och med frekventa akutenbesök för outhärdlig värk även i stilla-läge och sakta minskad effekt av knark-tabletterna så blev jag mer depsperat men fick ett nytt besök hos läkaren på ortopeden. jag fick nu remiss på magnetkameraundersökning men var såklart inte prioriterade så de kunde ta sin tid sa han. Men jag var nu så uppgiven så vad gjorde det att vänta någon månad till... men det blev 3 månader och i mars fick jag äntligen kallelse till magnetkameraundersökningen. Under de tre månader hade jag nu gjort ännu fler akuten besök, fått ännu mer knark utskriven trotts att jag sagt att jag var rädd att jag var beroende, men vad skulle jag göra, jag hade ju så ont? 
 
Magnetkameraundersökningen blev av och jag fick inget besked från läkaren för resultaten men begärde ut dem och fick dem i början på april och även här visade de sig efter skriftligt utlåtande inte på något större problem. Jag fick nu höra från vårdcentralen att ortopeden inte skulle göra mer med mig. Så min kamp fortsatte. För jag hade fortfarande fruktansvärd smärta i axeln och behövde altt högre doser knark mot smärtan. Jag fortsatte gå till akuten för att få hjälp men blev hemskickad med rådet att ta en alvedon eller så... jag kände de som en spark i ansiktet för de hade inte ens läst min journal om min medicinering av morfinliknande preparat. Kampen var inte över än och efter att ha pratat med en äldre herre om vården försökte han få mig att fortsätta kämpa mot vården för att få hjälp. han var en av få som fortfarande trodde på mig men den som ifrågasatte mig mest hela tiden var jag själv men jag hade ju ont och var inte bara någon martyr som tyckte de var skönt att vara hemma...
 
Våren kom sakta men säkert till Växjö och nu framme i april besökte jag åter akuten och blir placerad bland dem mindre prioriterade men fick till slut träffa en ortopedläkare. Det visar sig vara samma läkare som jag träffat innan som skrivit mina remisser på röntgen och han tittade skeptisk på mig och undrade varför jag inte jobbade och var på akuten. Jag var nu bitter men sa som det var att jag fortfarande hade konstant smärta både vid stille och rörelse kan kan inte därför röra mig i det omfång som krävs för att jobba som sommelier. han fick nu stora ögon och blev intresserad och fråga mig om mitt jobb, arbetsplats, meriter medmera och verkade nu bry sig helt plötsligt. Han sa att han skulle konsultera några kolegor som var expert på axlar och att vi nog borde operera axeln. Alla dessa nya uttalanden som inte grundade sig på mina röntgenresultat eller tidigare besök och yttranden om konstanta smärtan. Nu dröjde de en vecka så ringde dem och sa att jag skulle få operation men skulle jag opereras i Växjö skulle det dröja till hösten/vintern. Men jag påepekade då att vårdgarantin som är 90 dagar så dem kollade snällt upp om jag kunde operera någon annanstans. Någon vecka senare ringde dem och sa att jag kunde opereras i Falkenberg om jag ville och jag sa självklart ja och kände mig oerhört lättad. Senare i maj ringde dem från ortopedspecialisterna i Falkenberg och jag fick höra att jag hade en solklar skada i axeln och behövde inte komma på undersökning innan utan direkt till operation. 
 
tack och lov tänkte jag men började även känna mig besviken att något så "solklart" inte hade gjorts något åt tidigare... För efter att ha läst flera läkarskrifter står det att unga personer med axel ur led vridningar med eftervarande problem bör opereras så snart som möjligt. Här hade jag nu väntat 10 jobbiga månader men fick nu efter allt tjat och knarkande valuta för skattepengarna, men för sent... 
 
Dem opererade mig den 30 juni 2017 och allt gick bra och efter operationen berättade överläkaren för mig att ledbandet hade gått av vid skadan och läkt fast helt fel så axeln var lös i framkant och kapseln utvidgad så var inte konstigt att jag hade ont. Jag blev såklart lättad för att man inte gått runt och plågats i 10 månader utan att det var någonting och nu var väl denna helvetsperiod över?
 
Smärtan började snart lägga sig och jag började trappa ner på knarket och skötte det med bravur på halvtid av rekommenderad tid. Men det skulle komma med konsekvenser för nu förstod jag hur beroende jag varit för hela kroppen sa ifrån och sov inget alls för det stack i hela kroppen... Jag fick ännu mer knark som skulle lugna detta och jag kände att nu är jag snart tillbaka och kan börja jobba... Men det fick jag inte trotts lång framförhållning så var allt detta slit förjäves? Ja de kändes som att trotts all smärta och lidande samt kämpande så hade "folk" slutat bry sig och trodde inte längre på mig.
 
Nu kraschade jag och fick diagnoser som utmattningsdepression samt PTSD efter alla repeterande mardrömmar och flashbacks från terrorattacken i Nice 14 juli  2016... Men jag hade hela tiden min sambo som jag älskar och trodde på mig när många andra vände mig ryggen. Nu går jag i terapi, axeln är fit for fight men huvudet har tagit alldeles för mycket stryk efter allt som hänt sedan 14 juli 2016. Jag väntar nu på en ursäkt från vården i Växjö som inte tog mig på allvar och gjorde något åt de för hade jag bara fått operera min axel tidigare hade livet sett anorlunda ut.... Men 2018 kommer bli ett fantastiskt år och inte nog med att jag fyller 30 så räknar jag med att detta blir året det vänder.
 
God Fortsättning på 2018!
/ JOhan